emelieliksom

Jag står still, mitt liv står still. Jag vet inte om jag egentligen vill att det ska röra på sig heller, jag trivs i det tysta för det mesta. Men just detta är inte rätt, inte nu. Jag är inte som vanligt, det växer ogräs i mitt liv. Staden får mig att klökas, jag vill bort. Vara borta i all evighet.
Vad är det som håller mig kvar?
Kanske är det tystnaden när jag promenerar längs ån en sval sommarkväll. Eller kanske vintern och julen, med den otroligt överskattade julskyltningen ljusen i hela stan och granen på torget. Kanske att sitta på fiket i hörnet på torget och bara titta på människor, fast man aldrig ser någon ny ändå. Kanske är det så enkelt att jag bara är för feg. Att komma till en ny stad, där jag inte känner en enda människa. Det kommer få mig att känna mig liten, bortglömd. Jag blir bara en i mängden. Tanken skrämmer mig samtidigt som jag längtar efter frihet.

Jag tror jag behöver en förändring, eller nej jag vet det. Min vardag är hemsk och jag mer eller mindre accepterar det. Ge mig något nytt, något jag aldrig sett innan. Äventyr är vad jag vill ha. Något som rör vid mitt inre, som tar mig bort, långt bort från min hemska vardag. Jag vill ha något att längta efter, något som.. som.. ja, jag vet inte riktigt. Låt mig vara osäker och rädd ett tag, det kanske är vad jag behöver.

jag hade en fantastisk diskussion med den enda människan jag vet att jag kan lita på. Min bästa vän någonsin, utan henne andas jag inte. Hennes skratt fyller mitt. Med henne lever jag i en annan tid, en annan värld långt bort från verkligheten. Vi har inte kunnat träffas på länge, och något har dragit mig in i den så kallade verkligheten. Jag stannade upp för två sekunder och insåg... jag är inte lycklig.. Detta ska inte låta ego. För jag vet och får ofta höra, jag bryr mig om andra, att få veta att jag gjort något för någon annan är en speciell känsla. Men mitt i allt glömmer jag mig själv, när får jag höra "du klarar det, jag vet det. Du är alltid stark". Jag tas ofta förgivet, jag är för snäll(hur det nu går ihop). Kan inte säga nej, är det fel?
Jag ger och ger, när är det min tur att ta emot?
Är det inte bra att tänka på andra, bry sig och hjälpa till?
Har jag gjort något fel? jag måste vara en otroligt hemsk människa om jag inte förtjänar lyckan.
Vågar jag lita på någon, jag är rädd att bli sårad.
Tårar skrämmer mig.

Jag vet inte längre, vet du så förklara.


/emelieliksom