no more
Det är onsdagskväll jag sitter och grejar med tusen saker samtidigt, som alltid om man känner mig. Skriver på uppgifter till skolan, skapar julkort och städar. Allt om vartannat.
Samtidigt rullar sista avsnittet av bonde söker fru på tv. Jag har inte följt serien alls, har jag aldrig gjort om jag ska vara ärlig, men just detta avsnittet är så speciellt. Det görs återbesök hos alla bönder för att se hur det har gått. Avsnittet är alltså fyllt med så extremt mycket kärlek, lycka och glädje. Så mycket att det nästan gör ont i mig. Jag gråter av både glädje och sorg till avsnittet. Känner mig smått patetisk mitt i allt. Det är så vackert att se den kärlek de har och jag är så glad för deras skull men jag blir också ledsen för att det är precis det jag vill ha. Jag blir avundsjuk.
Jag spenderade stora delar av våren, hela sommaren och en bit in på hösten med att vara precis så lycklig som bönderna på tv. Jag förstår precis de känslorna de bär på, frustrationen hos de som blir lämnade kvar. Min lycka, glädje och kärlek slocknade tidigt i oktober och jag går fortfarande och tror vissa stunder att jag aldrig kommer få känna de känslorna igen. Att bli sårad och lämnad när man inte vill annat än ge kärlek kan vara något av det värsta jag har fått uppleva. För att vara helt diplomatisk, som jag oftast är, vill jag ändå säga att det har stärkt mig. Starkare än jag är idag har jag aldrig varit förut och jag vill faktiskt påstå att det är på grund av just denna händelsen.
Men ändå. Det är ju den där stora kärleken som jag ser i ögonen hos bönderna som jag också vill uppleva. Att bära runt på så mycket känslor och kärlek men inte ha någon att ge det till känns otroligt jobbigt och tungt. Var är du? När får jag träffa dig? Väldigt snart hoppas jag, för jag vet inte hur länge till jag orkar vänta. Jag gör allt jag kan för att hitta dig, glöm aldrig det.
Nästa person som får mig på fall, kommer få hela mig. Jag längtar efter att få ge villkorslös kärlek och kyssar som stannar tid.