Saknad. Tankar. Framtid.
allra käraste, du är mitt allt.
Jag vet att jag sagt det innan men varför lämnade du mig här ensam kvar. Du vet att jag inte är något utan dig, du försvann med vinden. Kvar stod jag med tårar i ögonen, jag fattade det inte.
Du gjorde det för att du behövde, du hade det inte bra här. Men många gånger funderar jag på om det kanske var så att jag inte fanns där tillräckligt för dig, hade jag hjälpt dig så kanske, kanske du klarat stå ut det lite till.
Jag ser på dig nu, nästan 2 år senare.
Du ler på ett annat vis. Du har nya vänner. Du är lycklig helt enkelt.
Vi ses allt för sällan, ge mig allt vi hade då. All den spontana tiden. Spola tillbaka 2 år och vi står här i samma håla, tillsammans är vi lyckliga. Du och jag syster.
inte många kommer förstå vad jag menar, knappt att jag gör det själv. men för mig betyder du så mycket att inget i hela världen kan beskriva det. Kommer det någonsin bli som förr?
Något helt annat så är det idag 2 år sen du kom hit och det var vi, kärlek tror jag dom kallar det. Jag borde inte prata om detta, det borde inte vara något som berör mig. Vi hör inte ihop så är det.
Ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade du..
Jag tror det är 3 veckor sen du var här sist, den helgen blev så fel. Jag klarar inte av sånt. Varför, varför? Endast för att såra? Jag borde hata dig, men tur för dig så är inte hat min grej. Jag kan helt enkelt inte vara elak, nu har jag en otroligt bra anledning och ändå så kan jag inte. Har tillslut förstått att det går att bli för snäll. Fy, det är ju hemskt!
Tiden går snabbt och jag hinner inte med, det är så mycket jag borde göra. Jag har ingen ork, jag ser hur världen springer om mig. Var är jag? Var är du?
Dom säger att tiden inte förändras, vi förändras. Men jag står still, jag är helt fast. Jag vill springa, hinna ifatt men jag kommer ingenstans. Det är hemsk känsla samtidigt som jag vet att jag nu behöver tänka till. Jag har för många val, val som egentligen bara ger mig ångest.
Till jul har jag gjort halva min gymnasietid, det är sjukt och jag vill inte att det ska ta slut. På ett kick och jag är vuxen.
Jag kan inte bli vuxen? Vad gör jag när skolan är slut?
Jag vet inte alls, PANIK! Något inom mig säger att jag ska bli sjukgymnast. Men vafasen, jag går en medialinje! Har jag valt fel gymnasie? Än en gång, tusen frågor i mitt huvud. Att jag ska ha gjort fel val gör mig så rädd, kan detta "förstöra" min framtid? Egentligen finns det ingen mening längre, jag har gjort valet och jag har kommit halvvägs snart. Antagligen får jag bara acceptera läget och ta allt som det kommer.
Egentligen berör detta inte någon annan än mig själv så jag vet inte varför jag berättar det här. Kanske är det bara skönt att få det ur sig, kanske vill jag att någon ska reagera på samma sätt? Vem vet..
Happy halloween läsare, nu ska jag njuta av höstmörkret.
(och vi alla tackar världens sötaste erika för den nya designen!)
/emelieliksom