närmast hjärtat
Jag är stolt över dig. Att du som 16-åring flyttar hemifrån. För att göra precis det du brinner för. Någonstans så kan man bara ångra de chanser man inte tog. Nu vet både du och jag att här finns ingenting du kan ångra.
Du har alltid varit målmedveten och precis som din syster haft höga krav på dig själv. Jag gillar det med dig. Du ger dig inte. Jag ser dig framför mig på uterinken, som det var på den tiden, med skridskor på för första gången. Det är dags för första träningen med björnligan. Du kliver ut på isen och trillar. Upp förvånad och förstår inte vad som händer, det här skulle du ju bara kunna. Det slutar med att du och pappa får åka hem innan alla andra. Du bröt ihop. Men du gav dig inte. Du gjorde som du alltid har gjort. Du kom igen. Inte en chans att du skulle ge upp.
Så du började alltså spela hockey. Och ja, jisses vad du har spelat hockey. Jag vet inte hur många ishallar i det här landet jag har sett. Allt för att heja, dela glädjen och bara få se dig utvecklas.
Hemma så andades vi hockey, det fanns inte en gemensam måltid som inte innehöll analys av senaste matchen eller planer och strategier inför nästa. Men jag har alltid älskat det, älskat oss. Och hockey blev helt enkelt en del av oss alla, genom dig.
Tillsammans har vi fått se dig känna glädje, stolthet och frustration i en härlig blandning. Så många gånger har jag delat dina känslor. Är du ledsen så blir jag ledsen och jag vill tro att det handlar om att vi är så lika.
Så precis som hos mig har perfektionisten i dig ett antal gånger kikat fram. Ett exempel på det som jag minns så väl, är en match här på hemmais. Något händer som gör att din klubba går av, frustrerad och kanske rent av förbannad, åker du ut till båset samtidigt som du skrikgråter ”den där jävla träklubban går ju inte att spela med”. Det var alltså så att reservklubban var i trä vilket inte alls var lika bra som den klubban du nu hade i två delar. Men Philip, vem är det som sedan åker in i nästa byte och gör ett mål med den där helvetesklubban, jo det var ju du.
Ilskan och frustrationen har många gånger sporrat dig och gjort dig till just den du är idag. Du är målmedveten, noggrann och stark i det du gör. För jag vill tro att utan detta hade du inte idag stått med 87 A-lagsmatcher i ryggen eller viljan att ständigt få utvecklas och nå högre.
Jag var 7 år när jag fick reda på att du skulle komma, även om jag hellre hade velat ha en hund så blev jag glad och när du föddes där i mitten på sommaren var jag världens stoltaste storasyster. Med dig har jag alltid haft roligt, och jag tror att jag kan räkna på en hand de gånger som vi har bråkat. Du har alltid varit den jag har stått närmst och kommer alltid att vara det. Att ha fått följa dig så här långt genom livet har varit ett äventyr, ett äventyr som bara har börjat.
Så älskade lillebror, gör nu precis det du vill med livet. För jag vet att du kan och har viljan att göra något mycket, mycket stort. Jag älskar dig.
